När dottern ger med sig direkt börjar jag ana oråd

Fredag lunch och jag äter resterna från torsdagens middag i smyg medan dottern sover middag.

Någon riktig frukost med gröt och två smörgåsar blev det inte imorse då jag väcktes av en dotter som började hosta sådär konstigt som jag numera vet är inledningen på en kräkning.

Av någon oförklarlig anledning så hade jag redan på känn i natt, när dottern kom in för att "tåva i mammas säng" att det var magsjuka på gång, för jag hämtade en hink och en handduk i köket och ställde den påpassligt nedanför fotändan av sängen innan jag somnade om.

Vid femsnåret började dottern gnälla om att gå upp, men det var inte det vanliga glada tillropet: Upp! utan mer "gå upp mamma." och sen gav hon med sig direkt när jag påpekade att varken lamporna var tända eller klockan hade ringt. Och då började jag ana oråd.

Halvsex kom då hostningen jag väntat på där i mitt undermedvetna (är detta en mammagen, eller?) och i ett huj - snabbare än fantomens skugga till och med - fick jag upp dottern och ur sängen och ner på golvet- Upp med hinken, som dottern givetvis gör allt för att inte kräkas i.

Men starkast och envisast vinner - som tur är.
Alla tre uppkastningarna hamnar i hinken och sen är det bara att gå upp och läsa saga och invänta nästa attack. Det brukar gå 20 minuter mellan - har jag lärt mig.

Som tur är slipper vi en ny kräkningsattack, för istället verkar dottern har utvecklat samma ogillande mot att kräkas som mamman och föredrar att det kommer den andra vägen istället.

Men det var inte heller så kul. Andra lasset råkade jag missbedöma och vips så var hela ryggen full av bajs. Gissa vem som skrek i högan sky då?
Nej, inte jag.

Kvart i tio kom tredje och sista rejäla lasset och nu sover dottern lugnt sedvanlig middagslur i sin säng. Vaggad till ro av ljuv avslappningsmusik.

Hon har druckit socker- och saltlösning, proviva blåbär samt ätit vitt rostat bröd med massor av smör.
Det är vad barn under tre år ska ha, enligt sjukvårdsupplysningen och farmor som är sjuksköterska och fyrabarnsmor. Och sistnämnda säger jag inte emot.

Nu hoppas jag bara att jag håller mig frisk och stark.