"Du kan lita på SJ" säger konduktören och stänger av en hel vagn.

Jag vill inte bli ännu en i raden sura gnällmånsar. Men nu börjar jag faktiskt att lacka ur. Det räcker nu. SJ.

Är det inte vagnsbrist - igår morse fick alla som var bokade i vagn 6 ta bussen till Stockholm.
Hur kul är det på en skala 1-5?
Jag tackade min lyckliga stjärna för att jag hade en sittplats bokad i vagn 5. Även om det skumpar och har sig på tåget så kan jag läsa och jobba.
På en buss däremot går det inte att göra mer än att stirra ut genom fönstret och ha tålamod.

Om det inte är vagnsbrist så fungerar inte strömmen så konduktören måste stänga en hel vagn och hänvisa alla till lediga platser i övriga vagnar.
SJ måste har tur i oturen att det bara är gamla sunkiga loktåg som trafikerar Dalabanan denna vinter.
Om ett av X2000-vagnarna varit ur funktion hade halva gänget fått gå hem till Borlänge/Falun. De tågen är alltid fullsatta.

"Du kan lita på SJ!" säger konduktören när jag suckar över att jag måste byta vagn.
"Vaddå lita på SJ?" säger jag.
"I vagn 3 finns det både gott om plats och ström till datorn." säger konduktören.

Det spelar ingen roll om det finns eluttag i vagn 3 eller 5, jag kan aldrig vara säker på att det finns eluttag, varför jag tagit det säkra före det osäkra och har alltid laddat datorns batteri innan jag kliver ombord.

Men jag kanske ska vara glad att tågtrafiken mellan Dalarna och Stockholm fungerar rätt smärtfritt ändå - med tanke på alla de avgångar som ställts in på grund av denna mycket extremt snörika och kalla vinter.

Förhoppningsvis är det snart slut på vintern och då kanske vi får åka X2000 igen - även mellan Borlänge och Stockholm.

Det ser jag fram emot.

Upp över öronen förälskad - i en tavla!

Jag är kär! Upp över öronen förälskad i Ingrid Erikssons fantastiskt naivistiska och detaljrika målningar. Jag vill ha alla. Nu genast.
Någon som kan ge mig pengar?

Och fler väggar.
Det har sina sidor att älska konst och att ständigt utöka samlingen. Till slut finns det liksom ingen plats kvar. Det är då jag önskar jag hade ett större hus, eller kanske inte, för det kräver så mycket mer i form av underhåll.
Men åtminstone någon slags hängningsmaskin där man kan hänga flera tavlor och så väljer man vilken man vill se just idag.
Eller kanske inte.

Jag har alltid älskar konst. Målat eller fotografi. När jag var ung handlade det mest om att köpa reproduktioner i form av affischer men i takt med jag blivit äldre, fått mer i plånboken samt andra prioriteringar, har jag satsat mina pengar på konst.
Faktum är att jag köper hellre ett konstverk än åker på chartersemester.

Just nu är det Ingrid Eriksson tavlor som jag svärmar för. Vi hängde 30 av hennes alster i Blå Lågan i lördags då hon är Konstsektionens utställare under mars månad. Både jag och kollegan A blev stormförtjusta i alla 30.
Mer eller mindre.

Jag har redan antecknat mig för två små akvareller à 500 kr styck. Nu är frågan om jag ska slå till på en olja för 5000 kronor.
Det går bra att köpa på avbetalning, säger Ingrid när jag ringer henne.
Det är just det.

I Uppsala kapade vi en taxi

Jag har full förståelse för att tågtrafiken inte fungerar när det varit snöstorm av andra graden i kombination med sträng kyla.
Men jag har ingen förståelse alls för SJ:s obefintliga information.

Söndag eftermiddag landar jag bara en kvart försenad på Arlanda, går direkt till Sky city för att kolla hur det ser ut med tågen. Mitt tåg, 16.07, finns med på monitorn och allt ser normalt ut.
25 minuter före avgång kollar jag en gång till och då står det preliminär ny avgångstid 16.32. För att en kvart senare bytas ut mot "ersättningsbuss".

Hej å hå, tänker jag och kusinen som varit i London i tre intensiva dagar. Men vid gott mod ställer vi oss innanför de automatiska dörrarna vid Skyd Citys ingång och väntar. Kusinen läser kvällsblaska och jag spanar efter en buss.
Några andra strandsatta resenärer ansluter och vankar fram och tillbaka.
När en timme gått går kusinen upp till SJ-disken för att kolla varför ingen buss kommer.

En efter en droppar folk av. Efter två timmar är vi fem kvar som traskar tillbaka till SJ-disken och får du förslaget att boka om oss till 20.07-tåget och som plåster på såren får vi 100 kronor vardera att äta för.

Kvart i åtta känner jag på mig att det inte kommer att fungera det här heller, och mycket riktigt på monitorn står det att 20.07-tåget är ersatt med buss.
Men nu är frågan om vi vågar stanna kvar på Arlanda och invänta bussen. Den förra verkar - om den nu gick överhuvudtaget - ha kört förbi.

"Ta upptåget till Uppsala som går nu! Då är ni iallafall i Uppsala och där måste bussen köra in." säger en av killarna bakom disken.

Sagt och gjort, med en minut till godo hinner vi med ett mycket nerisat upptåg, som mer ser ut som ett spöktåg än ett lokaltåg, som i vanliga fall är knökafullt.
I Uppsala står det på monitorn att buss ersätter och tiden är 20.26.

"Men vart går bussarna" undrar vi alla och får veta att det är på andra sidan, långt från stationen.
Lydiga som vi är traskar vi ut i kylan på 19 minusgrader och ställer oss och väntar.
Och väntar.
Och väntar.

Efter 25 minuter får jag nog och springer in på stationen för att mötas av en ständg biljettkassa - ingen levande människa att fråga - och på monitorn finns inte längre vårt tåg/buss med.

Då kapar vi en taxi.
Drygt två timmar senare är jag hemma i Borlänge. 445 kronor kostade resan. Nu har jag skrivit ett reklamationsbrev till SJ och begärt att de betalar min taxiresa.
Lycka till, säger kollegan. Resegaranting gäller inte.

Men det här handlar inte om resegaranti, det här handlar om att sätta sina kunder i fokus och behandla dem som kunder, inte som paria.

De som styr SJ måste vara ett gäng inkompetenta ärthjärnor.

Hur svårt kan det vara att inse att söndagens tågtrafik inte kommer att fungera när det är snöstorm av andra graden på lördagen?

Hur svårt är det planera för det, med ersättningsbussar?

Och framför allt varför informerar inte SJ sina medarbetare så att de kan svara på alla resenärers frågor?

Och varför säger de att ersättningsbussar är på väg när så inte är fallet?

På ömsom snömoddiga ömsom såphala Stockholmsgator

Kryssar fram mellan varning för snöras-skyltar på ömsom snömoddiga ömsom såphala Stockholmsgator.

Snöröjning existerar inte i huvudstaden.

De styrande, som gör budget och bestämmer vad skattepengarna ska användas till, är antingen sörlänningar som inte är vana vid snörika vintrar eller ett gäng strutsar som stoppar huvudet i snöhögarna och vägrar erkänna att det faktiskt kan vara vinter även i Stockholm.

Att de inte vet hur man gör är en sak, det kan jag ha överseende med. Men att det inte ens efter ett rejält snöfall skottas och plogas på gator och trottoarer är för mig helt oförståeligt.

För det är då det blir etter värre. Oskottade trottoarer fryser till is och förvandlas till en svart puckelpist, som man måste ha såväl dubbar som stavar för att forcera utan att falla pladask.
Sedan när nästa snöfall kommer och lägger sig ovanpå blir det rentutav livsfarligt.
För nu kan man inte ens se isfläckarna.

Det enda positiva är väl all extra motion man får av att halka fram i ömsom snömodd ömsom på glashala puckelpistar.

Å det är då, på mina morgonpromenader mellan Söder och World Trade Center, som jag är så glad att jag bor i Borlänge. Där vet jag att oavsett hur mycket det har snöat under natten, är det nästan alltid plogat på gatorna när jag vaknar och ska ta mig till dagis och jobb - utan förseningar eller fara för eget liv eller lem.

Söndagsångest = packningsångest

Söndagkväll och samma visa varje vecka. Dags att packa inför mina Stockholmsdagar.

Bekväm som jag är, har jag skurit ner på packningen till ett minimum. Min ryggsäck med två fack innehåller dels dator, anteckningsblock andra jobbpapper, dels toalettsaker och kläder.

Jo, jag klarar mig med en ryggsäck. Visserligen är det Samsonites största ryggsäck för folk, som liksom ,reser i tjänsten och måste släpa med sig datorn överallt.

I vanliga fall är jag bara i Stockholm i två dagar, men den kommande veckan - på grund av kvartalsrapporten - blir det tre dagar.
Vilket ställer andra krav på packningen.

Så medans jag tar fram underkläder och strumpor - för det är ju enkelt, två dagar = två ombyten - funderar jag på vilka kombinationer jag kan få till med ett par blåjeans...

Eller ska jag ta med favoritklänningen i plysch till tredje dagen?

Eller ska jag skippa klänningen och ha jeansen alla dagarna?

Så går tankarna medan jag vandrar mellan byrån i sovrummet och klädkammaren i vardagsrummet.

Min garderob är rätt begränsad, jag har rensat rejält och bara sparat det som jag faktiskt använder. Men ändå har jag svårt att bestämma mig. Och jag är inte ju den som har svårt att bestämma mig i vanliga fall.

Jag kan förstå de riktigt rika som köper minst två eller tre, fyra av samma klädesplagg för att ha en uppsättning i alla sina tre eller fyra bostäder.
För man vet ju aldrig när man får lust att ha just den där klänningen eller kjolen eller byxorna...


Man kan ju alltid ta en större väska skulle säkert någon påpeka.
Men det är ju just det. Jag ville inte ha en större väska, som tar extra plats på tåget, och som jag måste släpa på snömoddiga Stockholmsgator.

Nej, jag vill bara ha min kära ryggsäck, så att jag är fri och kan promenera från kontoret på World Trade Center och hem till Judit på Söder, där jag alltid sover när jag är i stan.

För att göra slut på packningsvåndan bestämmer jag mig raskt för att stoppa ner favoritklänningen i svart plysch.

För övrigt blir det blåjeans med någon slags tröja. Vilken, det bestämmer jag imorgon bitti när jag inte har tid att vela.

När dottern ger med sig direkt börjar jag ana oråd

Fredag lunch och jag äter resterna från torsdagens middag i smyg medan dottern sover middag.

Någon riktig frukost med gröt och två smörgåsar blev det inte imorse då jag väcktes av en dotter som började hosta sådär konstigt som jag numera vet är inledningen på en kräkning.

Av någon oförklarlig anledning så hade jag redan på känn i natt, när dottern kom in för att "tåva i mammas säng" att det var magsjuka på gång, för jag hämtade en hink och en handduk i köket och ställde den påpassligt nedanför fotändan av sängen innan jag somnade om.

Vid femsnåret började dottern gnälla om att gå upp, men det var inte det vanliga glada tillropet: Upp! utan mer "gå upp mamma." och sen gav hon med sig direkt när jag påpekade att varken lamporna var tända eller klockan hade ringt. Och då började jag ana oråd.

Halvsex kom då hostningen jag väntat på där i mitt undermedvetna (är detta en mammagen, eller?) och i ett huj - snabbare än fantomens skugga till och med - fick jag upp dottern och ur sängen och ner på golvet- Upp med hinken, som dottern givetvis gör allt för att inte kräkas i.

Men starkast och envisast vinner - som tur är.
Alla tre uppkastningarna hamnar i hinken och sen är det bara att gå upp och läsa saga och invänta nästa attack. Det brukar gå 20 minuter mellan - har jag lärt mig.

Som tur är slipper vi en ny kräkningsattack, för istället verkar dottern har utvecklat samma ogillande mot att kräkas som mamman och föredrar att det kommer den andra vägen istället.

Men det var inte heller så kul. Andra lasset råkade jag missbedöma och vips så var hela ryggen full av bajs. Gissa vem som skrek i högan sky då?
Nej, inte jag.

Kvart i tio kom tredje och sista rejäla lasset och nu sover dottern lugnt sedvanlig middagslur i sin säng. Vaggad till ro av ljuv avslappningsmusik.

Hon har druckit socker- och saltlösning, proviva blåbär samt ätit vitt rostat bröd med massor av smör.
Det är vad barn under tre år ska ha, enligt sjukvårdsupplysningen och farmor som är sjuksköterska och fyrabarnsmor. Och sistnämnda säger jag inte emot.

Nu hoppas jag bara att jag håller mig frisk och stark.

Det du ber universum om - får du

Jag vann! Jag vann!

För första gången – tror jag – i mitt liv vann jag en lottdragning. Ja, jag fick ju inte högsta vinsten utan var väl den näst sista vinnaren men kunde ändå kapa åt mig en härligt orange vacker bild av kylsträckan i Varmvalsverket, tagen av vår husfotograf Pär K Olsson.

”Det du ber Universum om, får du.” Brukar min goda vän V säga. Jag tror faktiskt det är sant. Nu.

När de andra i styrelsen skojade om vilken av tavlorna i konstlotteriet de skulle välja om de vann, så vågade jag knappt tänka tanken att jag skulle vinna. Jag brukar ju aldrig vinna.

Men så började tanken om att jag kunde ju vinna, vara en av de åtta som drogs – och få välja en av tavlorna att gro.
Men då vågade jag inte tänka hela kedjan ut, att jag faktiskt var den som fick välja om inte först så som nummer två, och att jag då skulle ta med mig den härligt höstiga oljemålningen hem.

Och det var nog där det hela gick i stöpet.
För jag tror ju att om jag hade tänkt hela tankekedjan ut och hållt fast vid den, då hade jag nog kommit hem med den stora oljan.

Men jag är inte ledsen för det. Jag är faktiskt glad över att jag vann – över att det fungerar det som goda vännen V säger: Det du ber Universum om, det får du.

Så nu ska jag bli ännu bättre på att be Universum om det jag faktiskt vill ha. Och sluta be om sådant som jag inte vill ha.

Nu är frågan var jag ska göra plats för mitt nya konstverk någonstans på mina redan rätt fullhängda väggar. Men det är en annan historia.