På ömsom snömoddiga ömsom såphala Stockholmsgator

Kryssar fram mellan varning för snöras-skyltar på ömsom snömoddiga ömsom såphala Stockholmsgator.

Snöröjning existerar inte i huvudstaden.

De styrande, som gör budget och bestämmer vad skattepengarna ska användas till, är antingen sörlänningar som inte är vana vid snörika vintrar eller ett gäng strutsar som stoppar huvudet i snöhögarna och vägrar erkänna att det faktiskt kan vara vinter även i Stockholm.

Att de inte vet hur man gör är en sak, det kan jag ha överseende med. Men att det inte ens efter ett rejält snöfall skottas och plogas på gator och trottoarer är för mig helt oförståeligt.

För det är då det blir etter värre. Oskottade trottoarer fryser till is och förvandlas till en svart puckelpist, som man måste ha såväl dubbar som stavar för att forcera utan att falla pladask.
Sedan när nästa snöfall kommer och lägger sig ovanpå blir det rentutav livsfarligt.
För nu kan man inte ens se isfläckarna.

Det enda positiva är väl all extra motion man får av att halka fram i ömsom snömodd ömsom på glashala puckelpistar.

Å det är då, på mina morgonpromenader mellan Söder och World Trade Center, som jag är så glad att jag bor i Borlänge. Där vet jag att oavsett hur mycket det har snöat under natten, är det nästan alltid plogat på gatorna när jag vaknar och ska ta mig till dagis och jobb - utan förseningar eller fara för eget liv eller lem.